198
henne en del därav och betalade av återstoden till uppsyningsmannen en månads riklig kost i förskott för henne och mig.
Pengarna gjorde uppenbarligen god verkan. Jag blev insatt i en ganska hyggligt möblerad kammare, och man försäkrade mig, att Manon erhållit en likadan.
Jag började genast tänka på utvägar att påskynda min frigivning. Det var tydligt, att det ej förelåg någonting verkligt brottsligt i mitt fall, och även om man antoge, att vår stöldplan förråddes genom Marcels vittnesmål, så visste jag väl, att man icke plägar straffa blotta avsikter.
Jag beslöt, att ofördröjligen skriva till min far och bedja honom personligen infinna sig i Paris. Som jag redan nämnt, blygdes jag vida mindre över att vara i Châtelet än i Saint-Lazare. Dessutom hade tillväxten i ålder och erfarenhet mycket minskat min försagdhet, ehuruväl jag bevarat all vördnad för den faderliga myndigheten. Jag skrev således, och man gjorde i fängelset inga svårigheter att låta mitt brev avgå. Men jag kunde ha sparat mig detta besvär, om jag vetat, att min far följande dag skulle ankomma till Paris.
Han hade erhållit det brev, som jag skrivit till honom åtta dagar förut. Han hade vid läsningen därav erfarit den största glädje, men vilka förhoppningar jag än hugnat honom med i fråga om min omvändelse, hade han icke funnit för gott att utan vidare låta nöja sig med mina löften.
