kom henne att förstå mina känslor, ty hon var mycket mer erfaren än jag. Man skickade henne i kloster mot hennes vilja, tvivelsutan för att stävja hennes håg för nöjen och njutningar, vilken redan yppat sig, och som framdeles skulle orsaka alla hennes och mina olyckor.
Jag bekämpade hennes föräldrars grymma avsikt med alla de argument, som min gryende kärlek och min i skolan övade vältalighet kunde ingiva mig. Hon låtsades varken stränghet eller ovilja mot mig. Hon svarade mig efter ett ögonblicks tystnad, att hon blott alltför väl insåg, att hon skulle bli olycklig, men att det tydligen var himlens vilja, eftersom den icke lämnade henne någon utväg att undvika det.
Ljuvheten i hennes blickar och en intagande min av vemod, då hon yttrade dessa ord, eller rättare sagt mitt öde, som drev mig mot fördärvet, tillät mig icke att ett ögonblick tveka om mitt svar. Jag bedyrade, att om hon ville förlita sig på min heder och på den oändliga ömhet, jag redan kände för henne, så skulle jag ägna mitt liv åt att befria henne från föräldrarnas tyranni och att göra henne lycklig.
Otaliga gånger har jag sedan undrat, varifrån jag fick så mycken djärvhet och lätthet att uttrycka mig, men man gjorde väl icke kärleken till en gudomlighet, om den icke så ofta framkallade underverk.
Jag tillade slutligen åtskilliga ivrigt övertalande ord. Min sköna okända visste mycket väl, att man inte är bedräglig vid min ålder. Hon tillstod, att
