därpå med väpnad hand intränga i spinnhuset tillsammans med så många man, som jag kunde värva för mitt företag. Min far själv skulle med knapp nöd blivit skonad vid en hämnd, som tycktes mig så rättmätig, ty uppsyningsmannen hade icke dolt för mig, att han och G. M. voro upphovsmännen till mitt fördärv.
Men då jag gått några steg på gatan och friska luften något svalkat mitt blod och mina sinnen, lämnade mitt raseri småningom rum för mera sansade tankar. Våra fienders död skulle bli till föga gagn för Manon och tvivelsutan beröva mig alla möjligheter att bistå henne. Dessutom… skulle jag väl tillgripa ett fegt lönnmord? Vilken annan väg kunde jag bana mig till hämnd?
Jag beslöt att i stället samla alla mina krafter och alla mina själsförmögenheter för att först och främst arbeta på Manons befrielse, i det jag uppsköt allt det andra tills detta viktiga värv utförts.
Jag hade icke mycket pengar kvar. Sådana voro likväl en nödvändig grundval att bygga på. Jag kände icke mer än tre personer, av vilka jag skulle kunna få pengar: herr de T., min far och Tiberge. Det var föga sannolikt att de båda sistnämnda skulle försträcka mig något, och jag blygdes för att besvära den förre med min efterhängsenhet.
Jag begav mig oförtövat till Saint-Sulpiceseminariet utan att fråga efter, om jag blev igenkänd och begärde att få tala med Tiberge.
