216
När jag nu vände mig om för att gå, utropade han i häftigt vredesmod:
— Du vägrar alltså att följa med mig? Nå, så gå då… löp bort till ditt fördärv! Farväl, otacksamme och uppstudsige son!
— Farväl, svarade jag utom mig, farväl, barbariske och onaturlige fader!
TJUGONDE KAPITLET.
Jag lämnade genast Luxembourgparken och rusade som en besatt genom gatorna på väg till herr de T:s bostad. Under det jag gick, lyfte jag ögon och händer i åkallan av alla himmelska makter.
— O himmel, sade jag. — Skall du visa dig lika obeveklig som människorna? Jag har inte längre någon hjälp att vänta av andra än dig.
Herr de T. hade ännu icke återkommit hem, men då jag väntat en stund, kom han. Hans underhandling hade icke utfallit lyckligare än min, vilket han med modstulen min berättade mig. Unge G. M. hade, ehuru mindre förtörnad på Manon och mig än fadern, icke velat åtaga sig att fälla förböner för oss. Han hade vägrat på grund av den fruktan han själv hyste för den hämndgirige gubben, vilken re-
