230
minsta behov, att det mellan henne och mig rådde en ständig tävlan i tjänstaktighet och kärlek.
Jag saknade icke alls Europa, tvärtom, ju närmare vi nalkades Amerika, desto mer kände jag mitt hjärta vidgas och få ro. Om jag haft visshet, att där ej behöva sakna livets oundgängliga nödtorft, skulle jag tackat lyckans gudinna för att hon givit våra missöden en så gynnsam vändning.
Efter två månaders resa anlöpte vi äntligen den efterlängtade kusten. Landet erbjöd vid första anblicken ingenting tilltalande. Det var ofruktbara och ödsliga slätter, där man endast såg några rörväxter och några av vinden avlövade träd. Intet spår av vare sig människor eller djur.
Sedan kaptenen låtit avfyra några av våra kanoner, dröjde det dock ej länge, förrän vi fingo se en skara av Nya Orléans invånare närma sig med livliga tecken till glädje. Vi hade icke upptäckt staden, ty den är på detta håll skymd av en liten höjd. Vi blevo mottagna som om vi kommit nedstigande från himlen.
De stackars nybyggarna ävlades att göra oss otaliga frågor om tillståndet i Frankrike och om de olika provinser, där de voro födda. De omfamnade oss såsom bröder och kära kamrater, vilka kommit för att dela deras mödor och deras enslighet.
I deras sällskap styrde vi våra steg till staden, men vi häpnade, då vi, allteftersom vi kommo närmare, upptäckte, att det vi förut hört omtalas såsom en ordentlig stad endast var en samling torftiga kojor.
