232
och bjöd oss kvar till supén. Han ställde inga frågor till oss, i andra personers närvaro, angående våra äventyr. Samtalet var allmänt, och i trots av vår trötthet och bedrövelse bemödade vi oss, Manon och jag, om att göra oss angenäma.
På kvällen lät han visa oss till den bostad, man iordningställt åt oss. Vi funno en eländig koja, hopfogad av plankor och lera och inrymmande ett par tre små rum med ett vindsloft ovanpå. Guvernören hade låtit sätta dit fem eller sex stolar och några andra för bekvämligheten nödvändiga saker.
Manon tycktes förfärad vid anblicken av denna bedrövliga boning. Men det var för min skull hon sörjde, mycket mer än för sin egen. Så snart vi blivit ensamma, satte hon sig ned och grät bittert. Jag sökte först trösta henne, men då hon lät mig förstå, att det var mig ensam hon beklagade och att hon i våra gemensamma olyckor icke frågade efter annat än det jag måste lida, sökte jag visa så mycket mod och till och med så mycken glättighet, att hon skulle smittas därav.
— Vad skulle jag väl beklaga mig över, sade jag. — Jag har ju allt vad jag önskar. Du älskar mig ju, inte sant? Vilken annan lycka har jag någonsin eftersträvat? Låt oss lägga omsorgen om vårt uppehälle i Försynens händer. Jag finner inte alls vår ställning hopplös. Guvernören är en hygglig karl, han har bemött oss med aktning… han kommer säkert inte att låta oss lida brist på det nödvändigaste. Vad vår torftiga koja och våra simpla möbler
