236
leken och ungdomen hade givit upphov till alla våra förvillelser. Erfarenheten begynte ersätta oss ålderns mognad, den utövade på oss samma verkan som åren på andra.
Våra samtal, som alltid voro allvarsamma, ingåvo oss alltmera böjelse för en ärbar kärlek. Jag var den förste, som föreslog en sådan förändring. Jag kände Manons hjärtelag. Hon var rättfram och okonstlad i alla sina känslor, en egenskap som alltid utgör god jordmån för dygden. Jag lät henne förstå, att det fattades en sak i vår lycka.
— Och det är, sade jag, att få denna lycka stadfäst av himlen. Vi äro båda två utrustade med alltför upphöjd själ och alltför ädelt hjärta för att frivilligt leva i pliktförsummelse. Låt vara att vi levde så i Frankrike, där det var oss lika omöjligt att uppgiva vår kärlek som att tillfredsställa den på lagligt sätt, men här i Amerika, där vi endast bero av oss själva, där vi inte behöva böja oss för rangens och konvenansens enväldiga bud, där man till och med tror oss vara äkta makar, vad hindrar oss väl från att verkligen bli det och adla vår kärlek genom de eder, som religionen helgar? För min del erbjuder jag dig ju ingenting nytt, då jag erbjuder dig mitt hjärta och min hand, men jag är redo att förnya denna gåva vid foten av ett altare.
Jag tyckte mig se, att detta tal uppfyllde henne med glädje.
— Du må tro, svarade hon, att jag otaliga gånger tänkt på detsamma, sedan vi kommo till Amerika.
