238
skola svika mig vid berättelsen om den olyckligaste av alla mina hemsökelser.
Jag begav mig enligt vår överenskommelse till guvernören för att anhålla om hans samtycke till vår vigsel. Jag skulle noga aktat mig för att tala vare sig med honom eller med någon annan därom, ifall jag kunnat antaga, att hans huskaplan, som då var stadens enda präst, skulle göra mig denna tjänst utan hans inblandning, men då jag icke vågade hoppas, att denne ville förbinda sig till tystnad, hade jag beslutit att gå öppet till väga.
Guvernören hade en nevö, vid namn Synnelet, som han höll mycket kär. Denne var en hederlig karl, men eldfängd och häftig. Han var ogift. Manons skönhet hade gjort intryck på honom redan första dagen, och de otaliga gånger han haft tillfälle att se henne under nio eller tio månader hade så upptänt hans lidelse, att han i hemlighet trånade bort för hennes skull. Då han emellertid, i likhet med farbrodern och hela staden, trodde att vi voro ordentligt gifta, hade han så fullständigt gjort sig till herre Över sin böjelse, att man ej kunde märka någonting, och till och med flera gånger visat sig tjänstvillig mot mig.
Jag träffade honom hos onkeln, då jag kom till fortet. Jag hade ingen orsak att hemlighålla min avsikt, varför jag utan tvekan framförde mitt ärende i hans närvaro.
Guvernören åhörde mig med sin vanliga välvilja. Jag berättade honom en del av min historia, till vil-
