fäktning, ty jag hade endast haft tre månaders övning i Paris… men kärleken förde min värja.
Synnelet lyckades genomstinga min arm, men i detsamma tilldelade jag honom en så kraftig stöt, att han föll livlös till mina fötter.
I trots av den tillfredsställelse, som segern skänker efter en strid på liv och död, började jag genast tänka på följderna av denna tilldragelse.
Jag kunde icke hoppas på vare sig benådning eller uppskov i straffet. Med min kännedom om guvernörens djupa tillgivenhet för sin nevö var jag övertygad om att min död icke skulle töva en timme efter det hans blivit känd. Hur överhängande denna fara än var, utgjorde den dock ej den största orsaken till min oro. Manon, tanken på Manons fara och utsikten att förlora henne upprörde mig till den grad, alt min syn förmörkades och jag ej längre kunde se, var jag befann mig. Jag avundades Synnelets öde… en hastig död tycktes mig vara det enda botemedlet mot mina kval. Emellertid var det just denna tanke, som återkallade mig till besinning och satte mig i stånd att fatta ett beslut.
— Vad? Jag vill dö för att bli befriad från mina lidanden, utropade jag. — Finns det då några kval, som förskräcka mig mer än förlusten av den jag älskar? Ack nej, jag vill uthärda allt ända till de grymmaste ytterligheter för att bistå min älskade och dröja med att dö, tills det visat sig, att jag utstått dem förgäves!
