248
ser i själva den stund, då hon uppgav andan… det är allt, vad jag har styrka att meddela er om denna olyckliga och beklagansvärda tilldragelse.
Min själ följde icke efter hennes. Försynen ansåg mig tydligen icke tillräckligt hårt straffad, den har velat, att jag alltsedan dess skulle framsläpa en eländig och försmäktande tillvaro. Jag avsäger mig frivilligt att någonsin föra ett lyckligt liv.
I mer än tjugufyra timmar låg jag kvar med munnen tryckt mot Manons ansikte och händer. Det var min avsikt att dö sålunda, men vid andra dygnets början betänkte jag, att hennes kropp efter min död skulle utsättas för att bli föda åt vilda djur. Jag beslöt därför att begrava henne och sedan avbida döden på hennes grav.
Jag var redan till följd av den utmattning, som svälten och sorgen vållat, så nära mitt slut, att det kostade mig oerhörda ansträngningar att hålla mig upprätt. Jag vart nödsakad att taga min tillflykt till den sprit, jag medfört, den återgav mig så mycket krafter, som krävdes för den sorgliga förrättning, jag stod i begrepp att utföra. Det beredde mig ingen svårighet att gräva på den plats, där jag befann mig, ty marken bestod av lös sand.
Jag bröt itu min värja för att begagna den som spade, men jag hjälpte mig bättre med blotta händerna än med den. Sålunda uppkastade jag en rymlig grav och nedsänkte däri mitt hjärtas avgud, sedan jag omsorgsfullt insvept henne i mina kläder för att skydda henne från beröring med sanden.
