250
hållit någon farlig blessyr. Han meddelade sin onkel, vad som förefallit mellan oss, och hans storsinthet drev honom att även omtala mitt ädelmodiga beteende under vår tvekamp.
Man skickade bud efter mig, och min frånvaro, tillika med Manons, väckte misstanken att vi tagit till flykten. Det var då för sent att efterspana mig, men de två följande dagarna användes till mitt förföljande.
Slutligen fann man mig utan livstecken på Manons grav, och de som upptäckte mig i denna belägenhet, nästan naken och blödande ur mitt sår, togo för givet, att jag blivit plundrad och mördad. De buro mig in till staden. Rörelsen vid min förflyttning väckte mig till sans. Då jag öppnade ögonen och började klaga över att ännu befinna mig i livet, förstodo de, att jag ännu var mottaglig för hjälp och vård, och sådan gav man mig också med blott alltför gott resultat.
Jag undslapp icke att bli inspärrad i fängsligt förvar. Enär Manon var fullständigt försvunnen, blev jag anklagad för att ha dödat henne i ett utbrott av raseri och svartsjuka. Jag berättade då uppriktigt, vad som tilldragit sig. I trots av den smärta denna berättelse tillfogade Synnelet, var han nog ädelmodig att anhålla om min benådning, vilken han också lyckades utverka.
Jag var så utmattad, att man måste förflytta mig från fängelset till min säng, där jag fjättrades i tre månader av en svår sjukdom.
