Hoppa till innehållet

Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

30

att yppa orsaken till dessa tårar, jag fällde själv tårar, under det jag avtorkade hennes, jag var mer död än levande. En barbar skulle ha rörts av vittnesbörden om min smärta och min ångest.

Under det jag sålunda var helt upptagen av henne, fick jag höra ljudet av flera personer, som gingo uppför trappan. De bultade sakta på dörren.

Manon gav mig en kyss, slet sig därpå lös ur mina armar och skyndade in i sängkammaren, vars dörr hon stängde efter sig. Jag föreställde mig, att hon ville dölja sig för de kommande, emedan hennes klädsel var litet i oordning. Jag gick själv och öppnade.

Jag hade icke väl öppnat, förrän jag fann mig gripen av tre karlar, vilka jag igenkände såsom min fars betjänter. De övade intet våld mot mig på annat sätt än att, sedan två av dem fattat mig under armarna, undersökte den tredje mina fickor, varur han drog upp en liten dolk, som var det enda vapen jag bar på mig. De bådo mig om ursäkt för det tvång, som ålade dem att brista i vördsamhet mot mig och sade, som naturligt var, att de handlade på min faders befallning samt att min äldre bror väntade mig utanför i en vagn.

Jag var så bestört, att jag lät mig bortföras utan att vare sig göra motstånd eller svara. Min bror väntade verkligen på mig. Man satte mig i vagnen vid hans sida, och kusken, som hade sina order, körde oss i raskt trav ända till Saint-Denis. Min bror omfamnade mig ömt, men han yttrade icke ett ord