tusen liv för att få vara blott en timme i Paris. Då jag nu så öppet förklarat mig, förstod jag, att man skulle göra allt för att förhindra mig från att lämna rummet. Jag mätte med blicken avståndet från fönstret till marken, och då jag ej såg någon möjlighet att undkomma på denna väg, vände jag mig saktmodigt till de båda tjänarna och förband mig med mångfaldiga eder att en dag göra deras lycka, om de ville låta mig rymma. Jag sökte övertala dem, jag bad och hotade, men allt var förgäves.
Då förlorade jag allt hopp. Jag beslöt att dö och kastade mig på sängen i avsikt att icke lämna den levande. Jag avvisade den föda, man bar till mig. Hela natten och den följande dagen tillbringade jag på detta sätt.
På eftermiddagen kom min far in till mig. Han var nog god att söka lindra min smärta med de mest tröstande ord, han kunde finna. Han tillsade mig så enträget att förtära något, att jag gjorde det av vörnad för honom.
Några dagar förflöto, varunder jag ingenting förtärde annat än i min fars närvaro och för att lyda honom. Han fortfor alltjämt att för mig framställa sådana skäl, som kunde återföra mig till förnuft och ingiva mig förakt för den trolösa Manon. Det är sant, att jag icke längre aktade henne… hur skulle jag kunna akta den mest flyktiga och trolösa av alla skapade varelser? Men hennes bild, de förhäxande drag som jag bar i djupet av mitt hjärta, kvarstannade där alltjämt, och jag kände det med välbehag.
