och mig. Om ni visste, hur ömhjärtad och uppriktig hon är, om ni kände henne, så skulle ni själv älska henne.
— Du är ett barn, svarade min far. Hur kan du vara så blind, efter allt vad jag berättat dig om henne? Du borde glömma till och med hennes namn, och om du vill vara förnuftig, draga nytta av det överseende jag har med dig.
Jag insåg alltför väl, att han hade rätt. Det var en ofrivillig impuls, som drev mig att sålunda taga min trolösas parti.
— Ack, sade jag efter ett ögonblicks tystnad, det är blott alltför sant, att jag är det olyckliga offret för den uslaste falskhet. Ja, fortfor jag, gråtande av harm, jag ser nog, att jag inte är annat än ett barn. Det var icke svårt för dem att föra mig bakom ljuset, så lättrogen som jag var. Men jag vet också, vad jag bör göra för att hämnas.
Min far önskade veta, vad jag hade för avsikt att göra.
— Jag skall fara till Paris och sätta eld på herr de B:s hus, jag skall innebränna både honom och den falska Manon.
Denna uppbrusning kom min far att skratta och medförde blott, att jag ännu noggrannare bevakades i mitt fängelse.
Där tillbringade jag hela sex månader, varunder till en början ingen förändring försiggick i min sinnesstämning. Alla mina känslor utgjordes blott av en ständig växling mellan hat och kärlek, mellan
