Där erfor jag sedan ditt äventyr och den häftiga själsskakning, som det orsakat dig, men jag ville inte träffa dig, förrän jag kunde vara säker på att finna dig i en lugnare sinnesstämning.
— Du har alltså sett Manon, svarade jag suckande. — Ah, du är lyckligare än jag, som är dömd att aldrig få se henne mer!
Han förebrådde mig denna suck, som förrådde en återstod av min svaghet för henne, och han prisade så listigt min utmärkta karaktär och mina goda anlag, att han redan vid detta första besök lyckades hos mig väcka en stark åstundan att liksom han avsäga mig alla denna världens nöjen och inträda i det andliga ståndet.
Jag fann en sådan tillfredsställelse i denna tanke, att jag, sedan jag blivit ensam, sysselsatte mig uteslutande därmed. Jag erinrade mig vad biskopen av Amiens hade yttrat, då han gav mig samma råd, och de lyckosamma förutsägelser han gjort för den händelse, att jag skulle välja denna bana. Även fromheten hade sin del i mina överläggningar.
— Jag skall föra ett fromt och kristligt liv, tänkte jag. — Jag skall ägna mig åt studier och åt religionen, vilket skall hindra mig att tänka på kärlekens farliga nöjen. Jag skall förakta vad hopen beundrar, och som jag känner, att mitt hjärta inte kan åtrå annat än vad det aktar, kommer jag inte att erfara några anfäktelser eller begär.
Jag uppgjorde i förväg en plan till ett fridfullt och ensamt liv. Till denna plan hörde ett ensligt