jag har kvar att offra dig, ty mitt hjärta har aldrig upphört att vara ditt.
Knappt hade jag uttalat dessa ord, förrän hon hänförd reste sig upp och kastade sig i mina armar. Hon överhopade mig med otaliga lidelsefulla smekningar, hon kallade mig vid alla de namn, som kärleken kan uppfinna för att uttrycka sina varmaste ömhetsbetygelser. Jag besvarade dem ännu endast svagt. Och i sanning, vilken övergång från den sinnesro, vari jag befunnit mig, till de stormande känslor jag kände återuppväckas inom mig!
Jag förskräcktes därav, jag darrade, som man gör, då man om natten befinner sig i en främmande, ödslig trakt… man tror sig förflyttad till en ny tingens ordning, man bemäktigas av en hemlig skräck, som man ej kan frigöra sig från, förrän man blivit förtrogen med omgivningarna.
Vi satte oss bredvid varandra. Jag tog hennes händer i mina.
— Ah, Manon, sade jag, i det jag sorgset betraktade henne, jag hade aldrig kunnat vänta mig det svarta förräderi, varmed du lönat min kärlek. Det var dig lätt nog att bedraga ett hjärta, vars envåldshärskarinna du var och som satte all sin sällhet i att vara dig till behag och hörsamma dig. Säg mig nu, om du funnit något lika ömt och lika underdånigt? Nej, nej, naturen danar nog inte flera av samma slag som mitt. Vilken tillit kan jag hysa för denna återvaknande godhet, som i dag för dig tillbaka för att trösta mig? Jag ser blott alltför väl, att
