52
längtan, hade hon begivit sig direkt till seminariet med den fasta föresatsen att dö, om jag icke vore villig att förlåta henne.
Var finns väl den barbar, som icke skulle ha rörts av en så innerlig och så livlig ånger? Vad mig beträffar, kände jag i denna stund, att jag för Manon skulle ha offrat alla biskopsstift i kristenheten.
Jag frågade henne, hur hon ansåg att vi nu borde ordna det för oss, varpå hon svarade, att vi genast måste lämna seminariet och träffa våra uppgörelser på ett säkrare ställe. Jag samtyckte utan invändning till allt vad hon önskade.
Hon steg upp i sin vagn för att fara bort och invänta mig vid närmaste gathörn. Strax därefter smög jag mig ut, utan att varseblivas av portvakten. Sedan jag stigit upp till henne, åkte vi till ett klädstånd. Jag iklädde mig åter galoner och värja. Manon bestred kostnaderna, ty jag hade icke en sou på mig, och av fruktan att jag skulle råka ut för något hinder vid flykten från Saint-Sulpice, hade hon ej velat tillåta, att jag gick upp på min kammare för att hämta mina pengar. Min börs var för övrigt ej särdeles välförsedd, och Manon var tillräckligt förmögen genom B:s frikostighet för att icke bry sig om det lilla, som hon förmådde mig att lämna kvar.
Hos klädmäklaren överlade vi om hur vi skulle gå tillväga. För att i mina ögon ytterligare förstora det offer hon för min skull gjorde av herr de B. beslöt hon, att icke iakttaga den ringaste skonsamhet gentemot honom.
