Hoppa till innehållet

Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

64

jag förundrade mig över att icke förut ha haft, nämligen att vända mig till min vän Tiberge, hos vilken jag var tämligen säker på att återfinna samma fond av vänskap och intresse.

Ingenting är mera beundransvärt eller gör större heder åt dygden än den tillit, man sätter till personer, vilkas redbarhet man prövat. Man vet, att även om de icke alltid äro i stånd att skänka något bistånd, så är man dock viss om att alltid finna godhet och medkänsla. Det hjärta, som så omsorgsfullt sluter sig för den övriga mänskligheten, upplåter sig helt naturligt i deras närvaro, liksom en blomma öppnar sin kalk för solens ljus, varav hon väntar endast en mild, välgörande verkan.

Jag ansåg det som ett tecken till Försynens beskydd, att jag så lägligt erinrat mig Tiberge, och beslöt att försöka träffa honom före dagens slut. Jag återvände ofördröjligen till min bostad för att skriva några rader till honom och utpeka en lämplig mötesplats. Jag anbefallde honom tystnad och försiktighet såsom en av de viktigaste tjänster han i min nuvarande belägenhet kunde göra mig.

Den glädje, som hoppet att återse honom ingav mig, utplånade spåren av den oro och bedrövelse, Manon eljest icke skulle ha undgått att se i mitt ansikte.

Jag talade med henne om vårt missöde i Chaillot som om en bagatell, vilken inte borde oroa henne, och eftersom Paris var den ort i världen, där hon trivdes bäst, blev hon ej ledsen, då hon hörde mig