Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
13

lifvet så nätt och förståndigt, och hvad hon var rädd för att fläcka ned det sedan. Och när olyckan ändå skedde, hvilken ifver hon utvecklade för att få bort de stygga vinfläckarna, och hur hon samtidigt spelade likgiltig, som om hon hemma hade fullt upp af mycket, mycket dyrbarare klädningar.

Du lilla flickaktiga stordam, du söta påtagliga hycklerska, som, medan du gned och gned på fläckarna, oupphörligt försäkrade, att det gjorde minsann ingenting med »den gamla klädningen«.

»Den gamla klädningen«, din enda fina klädning — mina ögon fuktas, när jag tänkar på den. Genom det tunna blommiga lifvet har jag första gången inandats doften af din jungfruliga kropp, första gången känt ditt hjärtas oroliga slag.