så mycket Eder behagar, era protest-resolutioner mot blommornas alltför utmanande färger och fåglarnas lättfärdiga kvitter, som generar anständiga och fredsälskande mullvadar. Men berör icke med er själfkära tyngd Marias unga frestelser och irrfärder i lifvets labyrinth. Maria var som en fjäril, hvilken flyger omkring i en trädgård. Blommorna locka och hviska alla: »Kom till mig, du vackra fjäril!« Blott den blomma, hos hvilken hon altid gärna stannade, säger: »Lita inte på mig. När en kort stund förgått, jagar jag dig bort«.
Jag vet nu, hvilket lönligt hopp Maria städse gömde i en vrå af sitt hjärta. Men jag vet också, att hon icke vågade beräkna sin kurs efter detta hopp, ja, knappast vågade tillstå för sig själf, att hon hyste det. På så sätt syntes vårt förhållande henne vara en lycka, hvilken skänktes henne endast ett flyktigt ögonblick, en lycka, hvilken tillföll henne helt och hållet utom lifvets vanliga budget, och för hvilken hon ingen räkenskap var skyldig. Efteråt har hon ju framför sig ett
