Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
144

tänkt samma ord, och jag svarade — jag kände min röst, men den kom som från fjärran —: »Ja, sådan är döden«. Och åter var det tyst en stund. Jag kände Marias hand sluta sig fastare kring min, medan vi sväfvande stego och stego. Åter hörde jag Marias stämma tala till mig: »Jag vill gärna dö med dig«. Men jag hade tänkt samma ord, och jag svarade: »När vi äro trötta, skola vi dö tillsammans. Lofvar du att komma, när jag ber dig?« Hennes hand tryckte min till svar. Och vi talade icke mera, förrän det gråa dagsljuset bröt in i natten och väckte oss till att smärtsamt förstå, att afskedets timma hade kommit.

— — Men samma natt hände det, att Babylon blef ödelagdt.