Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
163

tro bevarade henne själf och frälste omsider honom. Klingen! jublen! Nu kommer hon med honom.


Hvi kommer han icke allena? Hvi måste han bäras?


Ännu är han svag, ännu svigtar hans fot. Men buren af hennes starka tro, skall han nå hit.


Ack nej! Nu sjunker han! Hon förmår ej bära honom längre.


Låt glädjetonerna klinga, att styrka den svaga kvinnan. Och att upplifva honom, jublen hans älskades namn honom till mötes.


Hvad heter hon, den fromma kvinnan?


Maria är hennes stora namn. Klingen det ut, sjungen det ut.

Se, han lyfter sitt hufvud. Hans vilja får kraft. Nu stiga de, hand i hand. Men tyst! Han talar. Hvad säger denna själ, som är

11*