främmande bur. Men i samma nu som hon träder inom min dörr, får hon prägeln af ett naturligt, hemmavandt välbefinnande. Hon hvarken flaxar med vingarna eller hänger näbb. Hon känner, att här är hon hemma. Här blir hon sig själf, och hängifver sig åt trygg munterhet eller frimodig sorg. Här är ingenting, som förvirrar henne. Från första dagen förstod hon, att jag var den, hon tillhörde, och därom har det sedan aldrig varit ett ögonbiicks tvifvel i hennes själ.
Denna hennes fullkomliga säkerhet på att vara min, men isynnerhet hennes ärliga erkännande däraf, hennes fullständiga brist på förmåga och lust att vilja låtsa annorlunda — detta band omärkligt, med starkare och starkare band, mitt hjärta vid Maria.
Det fins kvinnor, som bäst tro sig vinna en man genom koketteriets tagfattlek, där de än locka och än bortstötande fly, där de hafva alt möjligt fjas både till höger och vänster, låtsande som om öfveralt armar utsträcktes, redo at gripa dem, och som om
