Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
34

ned utför bärget, genom tistlar och törniga kaktus, öfver de spetsiga stenarna. Hon kastar vandringsstafven för att komma så mycket fortare fram. Törnena rifva sönder kjolarna och hudflänga hennes hvita ben, stenarna skära hennes sandaler itu och stinga hennes fötter till blods. Flickans väg utför bärget är röd af rinnande blod. Men hon märker det icke, ty hon hör sin älskades manande spel. Och hon kastar sig till herdens fot, hon kysser hans kappas flik, sägande: Vredgas icke, Herre, att jag icke kom förr.

Min älskade, säger herden, är snabb och gifmild som en springande källa. Hon låter mig icke försmäkta.