äro specielt benådade af naturen både med hänseende til skönhet och behag, kvickhet och älskvärdhet. De äro nära att spricka af vigtighet. Se bara på min kusin Amalie. Hon er ful som en groda, skarp som ättika, okunnig som en galosch. Icke desto mindre känner hon sig som en representant för »det täcka könet«, oändligen upphöjd till och med öfver den ståtligaste och mest behagliga mansperson. Hon fordrar på det täcka könets vägnar hyllning, och, emedan hennes kön tillika är det svaga — hon har en af de rappaste näfvar i hela konungariket Danmark — männens ridderliga beskydd och uppmärksamhet. Hon är nu ett monster, men det är många, som ej äro bättre. Ty oftast äro kvinnorna både fulare och dummare än männen. Hvem som helst, som bara vill öppna sina ögon, kan se det. Och om du visste, hvilken blysel som griper ett rättänkande fruntimmer, när en herre reser sig upp i ett sällskap och i blomsterspråk utbringar skålen för en krets af snörda matronor och
