Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
XXVIII.
Glömska, du milda fågel med de mjuka svarta vingarna, sänk dig ned öfver det läger, där Maria har hvilat. Håll vakt öfver mina drömmar, att de icke må föregyckla mig henne i all hennes nakna skönhet. — Sjung din döfvande sång för min längtan, att den icke må vakna.
Maria fins icke mera, hör du det, glömska, hon får icke finnas mera. Dina tomma ögon stirra hånande på mig. Tror du mig icke? Tänker du öfvergifva mig?
Glömska, du trolösa fågel — du får icke svika mig, när natten träder fram med förvildande tankar och trolldomssyner, hvilka
