Vid nästa lördagsavlöning, som var den sista, ställde Isak det så, att han var hemifrån. Han ville det själv. Han gick ned till bygden med ost och smör och kom hem igen på natten till måndagen. Arbetarna hade då allesamman lämnat logen, nästan allesamman, den siste mannen vankade bort från gården med säck på ryggen, nästan den siste. Att det ändå inte var alldeles tryggt, märkte Isak på ett matsäcksskrin, som stod kvar på logen. Var ägaren var, visste han inte, ville han inte veta, men en skärmmössa låg på matsäcksskrinet som ett förargligt bevis igen.
Isak slängde ut skrinet på gården och slängde mössan efter och stängde logen. Sedan gick han in i stallet och tittade ut genom rutan. Låt skrinet stå där, tänker han väl, och låt mössan ligga där, det är detsamma vem som äger dem, han är en struntkarl, och jag bryr mig inte om honom, tänker han väl. Men när han nu kommer efter skrinet, skall i alla fall Isak gå ut och ta honom litet i armen och göra den blå. Och nog skall han få respass från gården också!
Därmed lämnade Isak rutan i stallet och gick in i fähuset och tittade därifrån och hade ingen ro. Matskrinet var ombundet med snören, den stackarn hade inte ens lås för det, och snöret hade lossnat — hade Isak tagit för hårdhänt i skrinet? Hur det nu kom sig är ej gott att säga, men han var inte längre säker på att han handlat rätt. Han hade just nu på vandringen ner till bygden sett sin nya harv, en djupharv, som han hade beställt, en makalös maskin, ett riktigt under! Den hade nu kommit. Nu fick man se om det skulle bli välsignelse med den. Den högre makt, som leder människornas steg, stod kanske nu och såg på honom, om han förtjänade välsignelse eller inte. Isak gick alltid och tänkte på de högre makterna, ja, han hade sett Gud med egna ögon en höstnatt i skogen, han var i sanning märkvärdig att skåda!
Isak gick ut på gården och ställde sig och tittade på matskrinet. Han funderade, ja han sköt hatten på sned och rev sig i huvudet och kom att se lättsinnig och svajig ut, kom att se ut som en spanjor. Men sedan måste han
