Isak märkte mycket väl, att Brede varit med och hållit avskedsfest med telegrafarbetarna, han såg mycket utvakad ut, men det gjorde ingenting, han var leende och vänlig. Naturligtvis skröt han litet: Egentligen hade han inte haft tid till det här telegrafarbetet, han hade gården; men han hade inte kunnat säga nej, ingenjören hade varit så enträgen. Och så hade det ju också lett till att Brede måste åta sig befattningen som tillsyningsman över linjen. Det var inte för betalningens skull; Brede kunde förtjäna många gånger så mycket nere i bygden, men han hade inte velat sätta sig på tvären. Så hade han fått en liten blank maskin på väggen, den var rätt trevlig att ha, nästan en telegraf.
Isak kunde med bästa vilja inte bära agg till denne småskrytare och latmåns, därtill kände han sig alltför lättad av att finna sin granne här i kväll i stället för en främmande. Isak hade bondens jämvikt, hans få känslor, hans stabilitet, hans tröghet. Han höll med Brede och nickade åt hans ytliga uppfattning. Har du inte en kopp kaffe till åt Brede? frågade han Inger, och Inger hällde i.
Inger berättade förresten om ingenjören, det var en vådligt snäll herre, han hade sett på pojkarnas teckningar och skrivböcker, och nu ville han ta Eleseus till sig, sade han. — Ta honom till sig? frågade Isak. — Ja, till sta'n. Han ville ha honom att skriva åt sig, ha honom till kontorist på kontoret, så mycket tyckte han om hans teckningar och hans stil. — Jaså, sade Isak. — Ja, vad tycker du? Han ville låta honom gå och läsa för prästen också. Jag tyckte det var mycket. — Det tycker jag också! sade Brede. Och så mycket känner jag ingenjören, att när den mannen säger något sådant, så menar han det. — Vi ha inte någon Eleseus att undvara här på nybygget, sade Isak.
Det blev litet tyst efter dessa ord. Man kunde ju rakt inte tala med Isak. — När nu pojken själv vill framåt, sade Inger till slut. Och när han har fallenhet för att bli folk, sade hon. — Åter tystnad. Men nu sade Brede
