Sida:Markens gröda 1923.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

varit sex år i större förhållanden. Ja, det hade också småningom blivit slut med de dagar, då hon var vänlig och ljuv mot honom, när hon kallade honom till måltiderna. Skall du inte in och få dig mat! sade hon nu. Var det ett sätt! I förstone förundrade han sig litet över denna förändring, över ett så fördömt kort och oartigt sätt, och svarade: Jag visste inte, om maten var färdig. — Men då hon påstod, att så pass måtte han väl veta av solen, slutade han att invända något och byta ord om saken.

Men en gång hade han ett gott övertag över henne och använde det: det var, när hon ville stjäla pengar av honom. Inte för att han var så sniken efter pengar, men för att de så absolut voro hans. Oj, oj, det kunde ha gått illa nog för henne. Och ändå var inte Inger därvidlag alldeles fördärvad och gudsförgäten, det var ju Eleseus som skulle ha pengarna, den välsignade Eleseus i staden, som bad om sina daler igen. Skulle han gå bland allt det fina folket och vara alldeles pank? Hade hon inte ett modershjärta? Det var därför hon bad fadern om pengarna och, när det inte hjälpte, själv sträckte ut handen efter dem. Hur det nu kom sig, om Isak misstänkte henne eller det var av en tillfällighet — det fula strecket blev i alla fall genast upptäckt, och i samma ögonblick kände Inger ett grepp om vardera av sina armar och kände, att hon först blev upplyft från golvet och sedan nedsatt igen. Det var något utomordentligt, ett slags skred. Isaks händer voro inte utslitna och trötta nu. Inger gav till ett stönande, hennes huvud sjönk ned mot bröstet, hon darrade och räckte dalern tillbaka.

Inte heller nu sade Isak något vidare, ehuru Inger inte hindrade honom från att komma till tals. Han närmast flåsade fram det han ville säga: Vet du inte hut, vad går åt dig?

Han var sig inte lik. Å, det var väl en lång tids groll han gav luft åt.

Det blev en bedrövlig dag och en lång natt och en dag igen. Isak gick bort och låg ute, fastän han hade hö,