Han vände sig om i dörren och tackade Inger för maten och försvann. Sivert följde med.
De gingo bort till bäcken. Geissler tittade sig omkring med vakna ögon hela tiden. Här! sade han och stannade. Och nu förklarade han vad han menade: Det går inte an att jorden ligger och förtorkas för er, som ha en stor bäck att ta vatten ur! Ängen skall vara grön till i morgon!
Den häpne Sivert sade: Ja.
Du gräver ett lagom djupt dike snett härifrån, marken är jämn, närmast bäcken behöver vi en träranna. Ni, som har såg, har väl några långa bräder? Gott! Gå efter hacka och spade och börja här, jag skall komma tillbaka och staka ut riktningen ordentligt.
Sedan sprang han bort till gården igen, och det sade skvatt i hans stövlar, så våt var han. Han satte Isak att arbeta med rännorna, med många rännor, de skulle läggas här och var, där det inte gick an att ha dike. Isak försökte invända, att vattnet kanske inte skulle nå fram, det var för lång väg, den torra jorden skulle dricka upp det, innan det kom till de avbrända ställena. Geissler förklarade, att det skulle ta litet tid, jorden skulle dricka en stund, men så småningom skulle vätan gå vidare — åker och äng ska vara gröna till i morgon vid det här laget! — Jaså, sade Isak och började spika hop rännor av alla krafter.
Geissler vände tillbaka till Sivert: Det är bra, sade han. Gå på så där! Det var det jag förstod, att du var en duktig en! Diket skall gå efter de här stakarna. Träffar du på stora stenar eller berg, så vik åt sidan men i samma plan, i samma höjd. Förstår du?
Så tillbaka till Isak igen: Nu har du en färdig, vi behöver kanske sex. Raska på, Isak, det skall vara grönt till i morgon. Grödan din är räddad! — Geissler satte sig på marken, slog bägge händerna mot knäna och var hänryckt, pratade, tänkte blixtsnabbt: Har du beck, har du drev? Det är utmärkt, allting har du. För i början kommer ju rännorna att läcka, sedan sväller de och bli täta som flaskor. Du har både drev och beck, sedan du
