efter det rent av vände upp och ned på Inger. Och hur det nu var verkade Ingers omvändelse även på honom, hon smittade sin man, så att han blev fundersam och spak. Det var en tung och oöverkomlig vinter, han sökte ensamhet, sökte skydd. För att spara sin egen skog hade han nu köpt ett litet område med gott timmer i statens skog åt Sverige till. Han ville ingen hjälp ha med att fälla detta timmer, han ville vara ensam, Sivert fick i uppdrag att vara hemma och hindra mor från att slita ut sig.
Under de korta vinterdagarna gick alltså Isak till skogen i mörker och hem igen i mörker. Det var inte alltid måne och stjärnor. Ibland voro hans egna spår från morgonen igenyrda, och han hade svårt att hitta vägen. En kväll hände det honom något.
Han hade tillryggalagt större delen av vägen. I det klara månskenet såg han Sellanrå borta i liden, där låg det vackert och öppet, men litet och nästan underjordiskt såg det ut, ty det var så översnöat. Nu fick han timmer igen, och Inger och barnen skulle nog bli förvånade, när de fingo höra, vad han skulle använda det till, vilket överdådigt bygge han funderade på. Han satte sig i snön och ville vila litet för att inte komma alldeles utschasad hem.
Det är stilla omkring honom, och Gud vare tack för denna stillhet och tankefrid, den är bara av godo! Nu är ju Isak en röjningsman, och han ser bortåt marken, var han skall röja vidare, han lyfter i tanken bort stora stenar, han har avgjord benägenhet för dikning. Där, vet han nu, ligger en riktigt sidlänt myrteg på hans område. Den är full av malm, en metallisk hinna plägar ligga utbredd över varje vattenpuss här, nu vill han dika ut den. Han delar med ögat upp marken i rutor, och han har planer med dessa rutor och spekulationer med dem, han vill göra dem så gröna och fruktbara. Odlad mark var en stor välgärning, den verkade på honom som ordning och rätt och därtill som njutning…
Han reste sig upp och kände inte riktigt igen sig. Hm?
