— Jag kunde aldrig ha fått någon bättre än dig, min käre Eleseus! sade morbror Sivert. Han skickade ut bud och köpte en fårkropp mitt på sommaren, fisk fick han färsk och nyuppdragen, Eleseus fick order att betala ur skrinet. De levde gott. De fingo fatt på Oline. De kunde inte ha hittat på någon bättre att delta i kalasandet och heller ingen mera skicklig i att låta folket i trakten veta, hur storartat Gammal-Sivert hade det under sina sista dagar. Tillfredsställelsen var ömsesidig: Jag tycker vi måste tänka på Oline också med lite grand, sade morbror Sivert, hon är änka och har det smått. Det blir ändå nog kvar till Lill-Sivert. — Det kostade Eleseus några penndrag med övad hand, ett tillägg till den sista viljan, så var också Oline med bland arvingarna. — Jag skall dra försorg om dig, sade Gammal-Sivert till henne. Ifall jag inte skulle komma upp igen och gå mera här på jorden, så vill jag inte, att du skall lida någon nöd, sade han. Oline utbrast, att hon blev mållös, men det blev hon inte, hon var rörd och grät och tackade, ingen kunde så uppvisa sambandet mellan en jordisk gåva och ”den stora vedergällningen på andra sidan” som Oline. Nej, mållös blev hon inte.
Men Eleseus? Hade han i början måhända haft en ljus och stor syn på morbroderns ställning, så måste han sedermera börja tänka sig för och tala. Han försökte med en svag invändning: Kontant finns det ju inte så mycket, sade han. — Ja, men allt som är efter mig! svarade den gamle. — Ja, och så har du väl pengar här och där i bankerna? frågade Eleseus; ty så sades det. — Nå, sade den gamle, jag vet inte hur det kan vara med det. Men noten och gården och husen och boskapen och vita kor och röda kor! Jag tror, du vill skämta med mig, min käre Eleseus!
Eleseus visste inte, hur mycket noten kunde vara värd, men boskapen, den hade han sett: den utgjordes av en ko. Den var vit och röd. Morbror Sivert talade kanske i feberyra. Och Eleseus förstod sig heller inte riktigt på alla den gamles räkenskaper. De hade blivit alldeles tilltrasslade, särskilt från det år man övergick från daler till kronor: häradsskrivaren hade då ofta räknat dessa små kro-
