gamla gården, och han hade nu för sin del kammaren att bo i. Men det var inte staden!
Nej, det skall Gud veta, att det här inte är staden, sade Barbro också.
Axel kände sig ganska enkel inför dessa båda stadsmänniskor. Han hade tråkigt och gick ut och tittade på sina ägor. De hade fritt spel, och Eleseus var mycket underhållande. Han berättade, att han hade varit i grannbyn och begravt sin morbror och glömde inte att säga, att han hållit tal vid kistan.
När han skulle gå, bad han Barbro följa med ett stycke på hemvägen. Men det var hon inte hågad för. — Är det sed och bruk i din stad, att damerna följa herrarna? frågade hon. — Då blev verkligen Eleseus röd i ansiktet och förstod, att han förnärmat henne.
Men han gick ned till Måneland nästa söndag också, och då hade han sin promenadkäpp. De talade som sist, och Axel kände sig återigen överflödig: Far din har nu en stor gård och har byggt mycket, sade han. — Åja, han har nu att bygga för också. Det är inte farligt för far, svarade Eleseus och brann av begär att få skryta litet. Det är värre för oss andra fattiga stackare! — Hur så? — Jaså, har ni inte hört det? Det har just varit några svenska miljonärer och köpt ett kopparberg av honom. — Vad säger du! Då fick han mycket pengar? — Väldigt. Ja, ja, jag vill nu inte skryta, men det var i alla fall flera tusen. Vad var det jag skulle säga? Bygga, sa’ du? Jag ser du har timmer liggande. När skall du själv bygga? — Barbro svarade: Aldrig!
Detta aldrig var nu bara näsvishet och överdrift. Axel bröt stenen i fjol höst och körde hem den i vintras. Nu i år hade han på lediga stunder lagt grundvalen med källare och allt, det återstod bara att resa väggarna. Han hoppades få en storstuga under tak redan i höst, han hade tänkt be Sivert om några dagars hjälp, vad trodde Eleseus om det? — Joo, det trodde nog Eleseus. Men du kan få mig, sade han leende. — Eleseus? sade Axel vördnadsfullt och upphörde plötsligt att kalla honom du. Ele-
