lilla grödan som fanns, höstråna och potatisen, skulle gå med i köpet, kanske till och med kreaturen, det var några få bara, några småkräk.
Tänker han rent av sälja hela hemmet sitt och göra sig av med alltihop! utbrast Inger. Och vart skall han flytta? — Till byn.
Det var alldeles riktigt, Brede skulle ned till byn. Men han hade först försökt få bo hos Axel Ström, där Barbro redan var. Det fick han inte. Brede ville inte för allt i världen störa förhållandet mellan dottern och Axel, därför aktade han sig för att vara alltför påstridig, men detta var ju i alla fall ett fult streck i räkningen. Axel skulle ju sätta upp den nya stugan till hösten. När nu han och Barbro flyttade in i den, kunde väl Brede och familjen få vara i kojan? Nej! Se, Brede tänkte inte som en nybyggare, han förstod inte, att Axel måste utrymma kojan, för att han behövde den till boskapen, som stadigt förökades: även kojan skulle bli fähus. Till och med sedan han fått allt detta förklarat för sig, var tankegången honom främmande: människorna måste väl gå före djuren, sade han. — Nej, det var långt ifrån nybyggarens mening: djuren först, människorna kunde alltid skaffa sig husrum över vintern. — Barbro lade sig nu i samtalet och sade: Jaså, du sätter dina djur före oss människor, det var bra jag fick veta det! — Sannerligen gjorde inte Axel en hel familj fientligt stämd emot sig, för att han inte kunde hysa den. Men han gav inte efter. Han var ju inte heller dum och beskedlig, utan hade tvärtom blivit mer och mer om sig, han visste mycket väl, att om Barbros familj flyttade dit, skulle det bli många fler munnar att mätta. — Brede tystade sin dotter och lät förstå, att han också allra helst flyttade ned till byn igen, han kunde inte härda ut i vildmarken, sade han, det var ju bara därför han sålde.
I själva verket var det nu inte Brede Olsen som sålde, det var banken och handelsmannen, som realiserade Breidablik. Men det skulle för syns skull få gå i Bredes namn. Därigenom trodde kan sig räddad från skammen.
