springa omkring med skvaller, i att göra sin tunga fruktad överallt. Men ingenting skulle nu ha kunnat göra henne sämre, ett arv minst av allt. Hon hade i hela sitt liv arbetat, hade fött barn och lärt dem sina egna få handgrepp, tiggt åt dem, kanske också stulit åt dem, men dragit fram dem — en mor i små förhållanden. Hennes gåvor voro inte ringare än andra politikers gåvor, hon verkade för sig och de sina, talade för stunden och klarade sig, förtjänade sig en ost på det, en handfull ull på det, även hon kunde leva och dö i banal och osann slagfärdighet. Oline — kanske Gammal-Sivert ett ögonblick hade erinrat sig henne som ung, som vacker och röd, men nu är hon gammal och vanställd, en bild av förstörelsen, hon borde varit död. Var skall hon jordas? Hon har inte egen familjegrav, hon blir förvisso nedsänkt i en kyrkogård till idel främmande och okända benknotor, där hamnar hon. Oline, född och död. Hon var ung en gång. Ett arv höll på att tillfalla henne? Ja väl, en enda gyllene glimt, och en trälkvinnas händer skulle ha knäppts ett ögonblick. Rättfärdigheten skulle ha nått henne med sin sena lön, för att hon tiggde till sina barn, kanske också stal till dem, men i alla händelser drog fram dem. Ett ögonblick — och mörkret skulle åter härska inom henne, ögonen titta under lugg, fingrarna leta: Hur mycket är det? skulle hon säga. Inte mer? skulle hon säga. Hon ville åter ha sin rätt. Hon var många gånger mor och fick känna på livet, det var stor lön värt.
Allt slog fel. Gammal-Siverts räkenskaper hade nu, sedan Eleseus gått igenom dem, blivit någorlunda klara, men gården och kon, båthuset och fisknoten kunde nätt och jämnt täcka skulderna. Och att det gick så väl ihop som det gjorde, kunde till god del tillskrivas Oline. Hon var så angelägen, att det skulle bli något över åt henne själv, att hon drog fram bortglömda poster, dem hon som gammal skvallerkäring kände till, eller poster som utredningsmännen med flit inte ville uppta för att inte vålla aktningsvärda bybor obehag. Den stackars Oline! Och hon klandrade inte heller nu Gammal-Sivert själv,
