mycket, att han hade fisk åt henne, när hon kom, men han skulle inte ta genvägen och gå henne rakt till mötes uppåt fjället, utan göra en omväg till sitt fiskvatten. Han kom in i okända trakter av fjället. Här var nu grått berg och brunt berg, och här var småstenar så tunga, att de kunde varit av bly eller koppar. Det kunde finnas mycket i de här bruna stenarna, kanske både guld och silver, han förstod sig inte på det, och det samma kunde det vara. Han kom till sjön, fisken nappade bra den natten i det myggiga vädret, det blev åter en börda av röding och laxöring, och Inger skulle nog få se! Då han gick hem igen på morgonen samma omväg som han kommit, tog han med sig ett par av de tunga småstenarna från fjället, och de voro bruna med mörkblå fläckar och så väldigt tunga.
Inger var inte kommen och kom inte. Det var nu fjärde dagen. Han mjölkade getterna, liksom när han var ensam med dem och inte hade någon annan till det. Sedan gick han upp i ett stenbrott och bar fram på gårdsplanen stora högar av sten, som passade till grund. Allt möjligt sysslade han med.
Den femte kvällen gick han till sängs med en liten misstanke i sinnet, men spinnrocken och kardorna voro ju kvar och pärlorna också. Det var lika ödsligt i kojan och ljudlöst. Timmarna syntes honom långa, och när han äntligen hörde liksom ett tramp av fötter utanför, förstod han ju, att det bara var något han inbillade sig. Hå hå, ja ja! sade han i sin övergivenhet, och sådana ord yttrade inte Isak utan att han menade dem. Nu hörde han stegen igen, och kort därefter såg han någonting glida förbi rutorna, vad det nu var, någonting som hade horn och rörde sig hastigt. Han sprang upp, ut på trapphällen, och såg en syn. Gud eller satan! mumlade han, och sådant sade inte Isak utan att han var tvungen till det. — Han såg en ko, Inger och en ko, de försvunno in i fähuset.
Om han inte nu hade stått där och hört, att Inger talade litet tyst med kon i fähuset, skulle han inte ha trott sina ögon. Men där stod han. I samma ögonblick greps han av en ond aning: Gud välsigne henne, naturligtvis, det var
