heller mer bunden; hans grepp om henne hade slaknat, när barnet dog. Han hade tänkt så säkert, att vänta bara, tills barnet kommer! Men barnet kom och gick. Till sist strök Barbro till och med av sig fingerringarna och bar ingen av dem. — Vad skall det betyda? frågade han. — Ja, vad skall det betyda? svarade hon och knyckte på nacken.
Men det kunde inte just betyda annat än illfundighet och svek från hennes sida.
Nu hade han funnit det lilla liket vid bäcken. Han hade inte gått och letat efter det, fast han nästan på pricken vetat, var det måste vara, utan han lät slött allting vara som det var. Slumpen ville då, att han inte skulle glömma bort det alldeles: fåglar började hålla sig över platsen, kraxande kråkor och skator, men snart därefter också ett örnpar svindlande högt uppe. Det var som om till en början bara en enda skata hade sett, att något blivit utlagt, där, och så inte hade kunnat tiga med det, alldeles som en människa, utan hade börjat prata. Då vaknade ju också Axel ur sin likgiltighet och avvaktade ett passande tillfälle att smyga sig dit bort. Han fann det under mossa och kvistar och ett par stenar, i en trasa, ett skynke. Med nyfikenhet och fasa öppnade han litet på skynket — ögonen slutna, mörkt hår, pojke, benen i kors, mer såg han inte. Skynket hade varit vått, men börjat torka, det hela såg ut som en halvt urvriden bunt tvättkläder.
Axel kunde inte låta det ligga så där öppet. I djupet av sitt hjärta var han väl också rädd för att detta kunde gå ut över honom själv och hans ställe. Han sprang hem efter spade och gjorde graven djup, men då det var så nära bäcken, att vattnet sipprade in, måste han flytta graven högre upp i backen. Härunder försvann hans fruktan för att Barbro skulle överraska honom och finna honom här. Han blev riktigt morsk och trotsig: hon kunde gärna komma, så skulle hon få vara god och svepa in liket vackert och ordentligt efter sig, antingen det nu hade varit dödfött eller ej! Han förstod mycket väl vad han
