Ja, eller kvastris.
Jaja, det gör detsamma vad det var …
Men till och med efter en så häftig sammanstötning blev det gott igen mellan dem, det vill säga inte gott, men drägligt. Barbro visade sig klok och mera foglig, hon vädrade fara. Men under dylika förhållanden blev ju livet på Måneland ännu tråkigare och outhärdligare, utan förtroende, utan glädje; de gingo liksom alltid på sin vakt. Det gick bara en dag om sänder, men så länge det överhuvud gick, fick Axel vara nöjd. Han hade nu en gång fått denna flicka till sig och behövde henne och hade haft henne till sin käresta och bundit sitt liv till henne, det var ingen lätt sak att göra om sig själv och livet. Barbro kände till allt som rörde nybygget: var bunkar och kar stodo, när kor och getter skulle föda, om vinterfodret blev knappt eller rikligt, att den mjölken skulle vara till ystning och den till mat — främmande skulle inte ha reda på någonting, och en främmande stod kanske inte till att få.
Men mången gång hade Axel Ström tänkt på att byta ut Barbro mot en annan piga. Hon var ibland ett riktigt troll, och han var nästan rädd för henne. Till och med på den tiden han hade oturen att ha tur med sig hos henne, kunde han ibland vika tillbaka för hennes besynnerliga hårdhet och underliga beteende, men hon var vacker och hade sina blida stunder också och begravde honom mjukt i sin famn. Det var då, det. Nu var det slut. Nej tack! Det var inte värt att tänka på det eländet mer. Men det är inte lätt att skapa om sig själv och livet! Det är så gott vi gifter oss genast, sade Axel och ville ha det bestämt. — Genast? svarade hon. Nej, jag måste nu först till stan med mina tänder. De ha snart värkt bort allesamman.
Så var inte annat att göra än låta det gå som förut, och Barbro fick inte längre någon egentlig lön, men hon fick långt utöver lönen, och var gång hon begärde pengar och fick, tackade hon också som för gåvor. Men för övrigt förstod inte Axel vad hon använde pengarna till.
