trädet som ligger där, men hon är som ett litet barn och kan inte mer än skaka de yttersta kvistarna. Hon letar efter yxan igen. Det är mörkt, men hon gräver med händer och fötter. Axel kan inte peka, han kan bara säga var yxan en gång låg, men där är den inte. Om det inte vore så långt till Sellanrå! säger Axel. Men nu börjar Oline leta efter sitt eget sinne, och Axel ropar till henne, att där kan den inte vara. — Nej, nej, säger Oline, jag vill nu bara se efter överallt. Och vad är detta? säger hon. — Jag tror du hitta'na? frågade Axel. — Ja, med den Allsmäktiges bistånd! svarade Oline högtravande. Men Axel är inte mycket hög; han erkänner, att han kanske inte är alldeles klar i huvudet. — Och vad skulle Axel med yxan? Han kunde inte röra sig, Oline måste ju hugga honom lös. Å, Oline hade huggit med yxa förr, hade huggit mycket ved i sina dar.
Axel kan inte gå, hans ena ben är dött till hälften, ryggen är i olag, det sticker i den ibland, så att han måste vråla, på det hela taget känner han sig bara som en kvarleva av sig själv, en bit av honom ligger där borta under trädet. Det är så besynnerligt, säger han, och jag förstår det inte. Oline förstår det och förklarar alltsammans med underbara ord, ty hon har räddat en människa från döden, och hon vet det: Den Allsmäktige har brukat henne till ett ringa redskap och inte velat sända någon härskara. Såg inte Axel hans visa råd och ledning? Och om han hade velat sända en mask som krälat i jorden, så hade han kunnat göra det. — Ja, det vet jag nog, säger Axel, men det är så konstigt med mig! — Konstigt? Han skulle vänta litet, röra sig, böja sig ned och räta upp sig igen, så där ja, litet om sänder, hans ben var domnat och dött, han skulle få tröjan på sig och bli varm. Men aldrig skulle hon glömma den Herrens ängel, som kallade henne ut på trappstegen sista gången, då hon fick höra rop från skogen. Det var som i paradisets dagar, när de blåste med basuner på Jerikos murar. —
