skjuts nedifrån? Varför tog du inte lass hit till Storborg? — Det kunde jag väl ha gjort, men jag visste inte om det, svarade Sivert. — Han är från Sellanrå, de ha två hästar, var det någon som viskade. — Ha ni två hästar? frågade bokhållaren. Tag hit dem bägge två och kör åt oss. Här är pengar att förtjäna! — Ja, svarade Sivert, det vore inte så dumt, men just nu ha vi så svårt om tid. — Har du inte tid att förtjäna pengar? sade bokhållaren.
Nej, de hade inte alltid tid på Sellanrå, det var så mycket att göra hemma. Nu hade de också för första gången lejd manfolkshjälp på gården, två svenska murare, som sprängde sten till en ladugård.
Denna ladugård hade i många år varit Isaks stora tanke. Torvkojan blev både för liten och för dålig för kreaturen. En stenladugård med tjocka murar och ordentlig gödselstad var av nöden. Men det var så mycket, som var av nöden, det ena drog det andra med sig hela vägen, och det tog aldrig slut med byggandet. Han hade såg och kvarn och sommarlagård, skulle han inte ha smedja? Bara en liten smedja att hjälpa sig med i nödfall; det var så långt till bygden, när släggan trasade upp sig i kanten eller ett par hästskor skulle böjas till. Alltså bara så att han kunde reda sig: en ässja och ett städ, skulle han inte ha det? Allt som allt blir det många små och stora hus på Sellanrå.
Gården blir större och större, en riktig storgård, det går därför inte att reda sig utan piga längre, och Jensine måste stanna kvar. Hennes far, smeden, frågar ibland efter henne, om hon inte snart kommer hem igen, men han yrkar inte på det något ivrigare, han är mycket eftergiven och har väl sin tanke med det. Sellanrå ligger ju så långt uppe i allmänningen och bara växer, växer med hus och tegar, människorna äro desamma. Lapparna komma inte längre förbi och spela herrar på nybygget, det har för längesedan upphört. Lapparna komma inte ofta den vägen, de taga helst en lång omväg kring gården, men de komma i alla händelser inte in i storstugan längre, de stanna utanför, om de överhuvud stanna. Lapparna van-
