att stå för nybörjarelön i en diversehandel, när han skulle utbildas till länsman, men det var ett sätt att uppehålla livet, en tillfällig utväg, och det var i själva verket inte så galet. Eleseus var snäll och bra här också och blev omtyckt av alla. Då skrev han hem, att han gått över till affärslivet.
Det var detta, som var moderns stora missräkning. När Eleseus stod i diversehandel, så var han ju inte alls förmer än biträdet hos handelsmannen nere i byn. Förr hade han varit mycket förmer, ingen annan än han hade lämnat bygden och blivit kontorist. Hade han förlorat sitt stora mål ur sikte? Inger var inte så dum. Hon visste, att det fanns ett avstånd mellan det vanliga och det ovanliga, men hon insåg det kanske inte alltid så klart. Isak var enfaldigare och enklare. Han räknade nu mindre och mindre med Eleseus, när han räknade. Hans äldste son gled ut ur hans synkrets, han upphörde att tänka sig Sellanrå delat mellan sina söner, när han en gång själv föll ifrån.
Fram på våren kommo ingenjörer och arbetare från Sverige. De skulle anlägga vägar, uppföra baracker, planera, spränga, sätta sig i förbindelse med matleverantörer, med hästägare, med markägare vid sjön. Men varför allt detta? Äro vi inte i obygden, där allt är dött? Jo, nu skulle de börja försöka taga upp driften i kopparberget.
Så blev det i alla fall affär av. Det hade inte bara varit tomt prat av Geissler.
Det var inte samma fina herrar som förra gången. Nej, landshövdingen var inte med, brukspatronen var inte med, men det var den gamle bergmästaren och den gamle ingenjören. De köpte av Isak alla sågade bräder, han kunde undvara, de köpte mat och dryck och betalade bra. Sedan pratade de och voro vänliga och tyckte om Sellanrå. Linbana! sade de. Luftbana från toppen av fjället till sjön, sade de. — Ned över alla myrarna här? frågade Isak, ty han tänkte så skralt. — Nej, då måste de skratta: På andra sidan, sade de, inte här på denna sidan, det skulle bli flera mil, nej, på andra sidan fjället, rakt ned till havet,
