Hoppa till innehållet

Sida:Markens gröda 1923.djvu/276

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

VI.

De sista arbetarna kommo ned från fjället, gruvdriften är nedlagd. Nu ligger fjället dött igen.

Nu är också stenladugården på Sellanrå färdig. Den har fått på det provisoriska torvtaket för vintern, det stora huset indelas i rum, ljusa rum, en väldig salong i mitten och stora kabinett på gavlarna, ja, det är som för människor. Isak bodde en gång här på stället i en torvkoja med några getter: nu finns det ingen torvkoja längre på Sellanrå.

De inreda spiltor, bås och fållor. För att få det fort färdigt äro de båda stenarbetarna alltjämt med, men Gustav förstår sig inte på snickeri, säger han, och skall därför resa. Gustav har varit präktig att ha på nybygget och har tagit i som en björn. Om kvällarna har han varit till glädje och uppmuntran för alla, och han har hjälpt kvinnfolken med att bära tunga ämbar till och från bäcken. Men nu skall han resa. Nej, han kan inte med snickeri, säger han. Det är som om han nödvändigt ville i väg.

Du kunde väl stanna till i morgon, säger Inger. — Nej, han har inte mer arbete här, och nu får han dessutom sällskap över gränsfjället med de sista gruvarbetarna. — Vem skall nu hjälpa mig med ämbarna? säger hon och ler vemodigt. — Det vet den raske Gustav strax råd för: Han nämner Hjalmar. Och Hjalmar, det var den yngste av de båda stenarbetarna, men ingen av dem var ung som Gustav och ingen sådan som han. — Asch, han Hjalmar! svarar Inger föraktfullt. Men plötsligt tar hon i och vill reta Gustav och säger: Åja, han Hjalmar är inte så illa, han sjunger så vackert, när han arbetar. — Det är en rask karl, förklarar Gustav utan att bli förargad. — Men