Detta kan fattas på två sätt, tänkte väl Sivert, ty han lade sig inte i det. Men hade det varit litet tydligare, skulle han kanske ha svarat. Han rynkar ögonbrynen och väntar, — nej, ingenting mer.
De köra hemåt, och lilla Rebecka är den enda, som har något att säga. Hon är uppfylld av allt det märkvärdiga i kyrkan, av prästen i kappan med silverkorset, av ljuskronan, orgeln. Om en lång stund säger Jensine: Det var skamligt, det där med Barbro! — Vad var det mor din menade med att du snart skulle komma hem igen? frågar Sivert. — Vad hon menade? — Tänker du ge dig ifrån oss? — Jag måste väl hem igen någon gång, svarar hon. — Ptro! säger Sivert och håller in hasten. Vill du, att jag skall vända med dig nu? — Jensine ser på honom. Han är blek som ett lik. — Nej, svarar hon. Kort därefter började hon gråta. Rebecka ser förvånad från den ena till den andra. Å, lilla Rebecka var mycket bra att ha med på en sådan färd, kon tog Jensine i försvar och klappade henne och fick henne att dra på munnen igen. Och när lilla Rebecka hotade sin bror med att hon skulle hoppa av kärran och söka sig ett riktigt bra ris till honom, måste också Sivert le. — Men nu måste jag fråga, vad du menade, sade Jensine. — Sivert svarade utan betänkande: Jag menade, att om du vill lämna oss, så måste vi försöka reda oss dig förutan. — En lång stund därefter säger Jensine: Ja, ja, hon Leopoldine är stor nu och kan göra mitt arbete.
Det blev en vemodig hemfärd.
