ken, en välsignelse och en stor lycka! Gullhorn fick god sörpa, och Isak sade: Spara inte på mjölet! fastän han själv burit hem det på sin rygg. Där låg nu en vacker kalv, en riktig skönhet till kalv, rödbrokig även den, sällsamt förvånad efter det under den genomgått. Om ett par år skulle den själv vara mor. Den kalven blir en fasligt grann ko, sade Inger, och jag vet rakt inte vad hon skall heta, sade hon. Inger var så barnslig och kunde aldrig hitta på något. — Heta? sade Isak. Du kan aldrig få mera passande namn till henne än Silverhorn!
Den första snön föll. Så snart det blev före, drog Isak nedåt bygden och var hemlighetsfull som vanligt och ville inte säga Inger, vad han hade för ärende. Han kom tillbaka som den största överraskning — med häst och släddon! — Nu tror jag rakt du driver med mig! sade Inger. Och du har väl inte tagit hästen? — Har jag tagit hästen! — Hittat honom, menar jag. — Tänk, om Isak nu hade kunnat säga: min häst, vår häst! Men han hade bara fått låna hästen på en tid, så att han skulle kunna köra ned sin ved.
Isak körde famnved ned till bygden och kom hem igen med mat och mjöl och sill. Och en gång kom han hem med en ettårig tjur på kälksläden. Han hade fått den så otroligt billigt, ty det började redan bli ont om foder i bygden. Mager och lurvig var han och råmade så svagt, men var inte vanskaplig och skulle nog komma sig med god vård. Tjuren var avelsduglig. Inger sade: Du kommer då hem med allt!
Ja, Isak kom hem med allt. Han kom med plankor och sågbock, som han bytt sig till för stockar. Han kom med en slipsten, ett våffeljärn och åkerbruksredskap — det var alltsammans för veden. Inger kände sig över måttan rik och sade för var gång: Kommer du ändå med mer? Nu ha vi tjur och allt som kan tänkas! — Och en dag svarade Isak: Nej, nu kommer jag inte med mer!
De hade nog för lång tid och voro välbärgade människor. Vad skulle Isak nu ta sig för till våren? Han hade gått och traskat efter sitt vedlass hundratals gånger
