var inte bra att nödgas försumma nödvändigt arbete och ge sig uppåt telegraflinjen, men det var de där pengarna.
På toppen av fjället träffar han Aronsen. Handelsman Aronsen står här och koxar och tittar mitt i stormen, han var själv en syn att se. Vad ville han här? Han har väl inte fått någon levande ro längre, utan dragit till fjälls för att själv undersöka gruvorna. Se, det gjorde handelsman Aronsen av idel omtanke för sin och de sinas framtid. Nu står han inför rena eländet och förstörelsen på det övergivna fjället: maskiner som lågo och rostade, material, åkdon, mycket av det under bar himmel. Det var sorgligt att se alltsammans. Här och där på barackväggarna sutto skrivna anslag, som förbjödo att borttaga eller skada bolagets redskap, vagnar eller byggnader.
Axel slår sig i språk med den förgrymmade handelsmannen och frågar: Är I ute på jakt? — Ja, jag önskar så sant, att jag hade råkat honom! svarar Aronsen. — Vem ville I ha råkat? — Vem? Han som ruinerar både mig och alla andra här omkring. Han som inte vill sälja fjället sitt och låta det bli rörelse och handel och pengar här oppe. — I menar Geissler? — Ja, jag menar just den karlen. Han skulle skjutas! — Axel skrattar och säger: Han Geissler var i stan nu för några dagar sen där kunde I ha träffat honom. Men efter mitt ringa förstånd, så tror jag inte, att I skall bry er om den mannen. — Varför inte det? frågar Aronsen argt. — Jag är rädd, han skulle bli litet för hårdknäckt. — De grälade en stund om detta, och Aronsen blev häftigare och häftigare. Till slut frågade Axel på skämt: Ja, I vill väl inte rent av lämna oss i sticket här uppe och fara ifrån oss? — Tror du jag vill gå här och rota i myrarna era och inte tjäna till tobaken i min pipa, utropade Aronsen förargad. Kan du skaffa mig köpare, så skall jag sälja! — Köpare? sade Axel. Det är mycket bra jord, om I bara odlar henne. Så mycket som I har, kan hon föda sin man. — När du hör, att jag inte vill rota i henne! ropade Aronsen åter i
