hem till Helgeland åt honom och försökt skaffa en ordentlig kvinnfolkshjälp, men det hade ändå inte lyckats henne. Och i varje fall måste han då betala respengar.
Nej, det var illa och gement av Barbro, att det lilla barnet röjdes undan och att hon själv rymde sin väg. Två vintrar och en sommar hade han nu varit tvungen att hjälpa sig med Oline, och det såg ut, som det skulle bli hans lott ännu längre. Lade Barbro det vid sig, den slinkan? Han hade talat ett par ord med henne nere i byn i vintras, men inte en tår hade banat sig en långsam väg ned från hennes ögon och frusit fast på hennes kind. — Vad har du gjort av ringarna, som jag gav dig? frågade han. — Ringarna? sade hon. — Ja, ringarna? — Dem har jag inte längre. — Jaså, du har dem inte längre. — Det blev ju slut mellan oss, sade hon, och då kunde jag väl inte gå med ringarna sedan. Det brukar inga göra, när det är slut mellan dem. — Jag skulle bara vilja veta, var du har gjort av dem? — Ville du haft igen dem? frågade hon. Jag tyckte inte, jag ville tro dig om så simpelt. — Axel funderade litet och sade sedan: Jag kunde ha ersatt dig för dem. Du skulle inte ha gjort det för intet!
Men nej, Barbro hade avhänt sig ringarna och gav honom inte ens tillfälle att få en guldring och en silverring för en rimlig utgift.
Men för övrigt var inte Barbro frånstötande och otrevlig ändå, det var hon inte. Hon hade ett långt förkläde med bröstlapp och krus och det stod upp en vit remsa kring hennes hals, det var vackert. Folk pratade om att hon redan fått sig fästman nere i byn, men det var kanske bara skvaller. Länsmansfrun höll henne i alla fall i tukt och förmaning och lät henne inte alls vara med om juldansen i år.
Ja, den länsmansfrun, hon hade verkligen ögonen med sig! Medan Axel stod där på vägen och talade med sin forna piga om ringarna, kom frun plötsligt ut till dem och sade: Skulle inte du gå till handelsmannen åt mig, Barbro? — Barbro satte i väg. Fru Heyerdahl vände sig
