Hoppa till innehållet

Sida:Markens gröda 1923.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

det. Det är en duktig pojke, det ser jag! Och om någon hade sagt mig det för ett år sedan, att jag skulle få se dig här, Inger, med man och barn och hus och ägodelar! — Mig skall du inte tala om, men där sitter nu han, som tog mig sådan jag var! — Är ni vigda? Jaså, ni är inte vigda ändå. — Men vi få nu se, när den här lilla mannen skall kristnas, säger Inger. Vi skulle ha varit vigda, men det har inte passat sig så. Vad säger du, Isak? — Jo, det förstås, att vi ska vigas. — Kan inte du, Oline, komma tillbaka, när du får tid, och se till kräken, medan vi gör den där färden? frågar Inger. — Åjo, det lovade den främmande. — Vi ska ersätta dig för det. — Ja, det blir nog bra… Och nu ha ni börjat att bygga igen, ser jag. Vad är det ni bygger? Ha ni inte nog? — Inger tar tillfället i akt och säger: Ja, fråga honom du, jag får inte veta det. — Vad jag bygger, svarade Isak, det är ingenting att tala om. Ett litet skjul, om jag skulle komma att behöva det. Hur var det med Gullhorn, ville du se henne? frågar han den främmande.

De gå till fähuset, ko och kalv visas upp, ungtjuren är fet och skinande. Den främmande nickar åt djuren och åt själva fähuset, att allt är av bästa slag, och åt den stora renligheten, att den är storartad. Det finns inte maken till Inger, när det är frågan om att styra och ställa med kräk, säger kvinnan.

Isak frågar: Gullhorn har alltså varit hos dig förut? — Ja, se'n hon var kalv. Det vill säga inte precis hos mig, men hos sonen min; men det är nu detsamma. Vi ha ännu hennes mor i lagården vår.

Isak hade inte hört gladare ord på länge och kände sig lättare om hjärtat. Gullhorn var nu med rätta Ingers och hans ko. Sanningen att säga hade han halvt om halvt tänkt sig den sorgliga utvägen ur sin ovisshet att slakta Gullhorn till hösten, garva skinnet, gräva ned hornen i jorden och på sådant vis utplåna varje spår av kon Gullhorn i detta livet. Nu var detta obehövligt. Han blev så stolt över Inger, och han sade: Ja, i renlighet har hon inte sin like! Det var nu som det kunde hos mig, tills jag fick kvinn-