Så djupt och alltigenom kränkt kände han sig, att han inte längre fann nöje i att sitta på trapphällen och se ned över fälten och äga dem. Där lågo nu potatisåkrarna i blomstrande ofruktbarhet och förtorkade, därför kunde också lövet ligga där det låg, gärna för honom. Men kanske hade Isak en liten baktanke med detta mitt i sin viktighet, kanske gjorde han det på spekulation och ville försöka reta den blå himlen nu vid månskiftet.
På kvällen såg det åter ut som det skulle bli regn. — Du borde ha bärgat lövet ditt, sade Inger. — Varför det? frågade Isak och såg ytterst förvånad ut. — Jaja, du skojar, men det kan komma regn, ska du få se. — Du ser väl, att det inte kommer något regn i år.
Men på natten var det nu i alla fall som om det blev så mörkt i fönstret. Det var också, som om någonting piskade emot det och gjorde det vått, vad det nu kunde vara. Inger vaknade och sade: Nu regnar det, se på rutorna! — Isak bara fnyste och svarade: Regn? Det är inte regn. Jag förstår inte vad du pratar om! — Du skall inte bry dig om att göra dig till, sade Inger.
Isak skämtade ju. Och han bara lurade sig själv. Visst var det regn och det en duktig skur, men när den hade vätt igenom lövet för Isak, slutade den. Himlen var blå. Det var ju det jag sade, att det inte kom regn, sade Isak styvnackad och inte så litet syndig.
För potatisen var denna skur så gott som ingenting, och dagar kommo och gingo, men himlen var lika blå. Då började Isak arbeta på sin vedsläde och var mycket flitig med den och fann sig i sin lott och hyvlade undergivet medar och skacklar. Hå hå, ja ja! Dagar kommo ju och gingo, barnet växte, Inger kärnade och ystade. I själva verket var det ju inte så farligt; ett dåligt år kunde väl duktiga människor i ödemarken överleva. Och för övrigt — när nio veckor gått, kom det riktigt välsignat med regn, ett helt dygns regn, som öste ned i sexton timmar, som om himlen varit öppen. Hade det nu varit som för fjorton dar sedan, skulle Isak ha sagt: Det är för sent! Nu sade han till Inger: Du skall se det räddar något av potatisen!
