i smältande vårsnö uppåt fjället. Länsmannen var ivrig den första dagen, men den andra var han trött och stod bara långt nere och ropade och pekade. Det var inte längre tal om att undersöka bergen runt omkring; hjortronmyrarna skulle de på hemvägen titta på, sade han.
Departementet hade framställt många frågor, det hade väl återigen en tabell. Det enda, som var någon mening med, var frågan om skogen. Det fanns mycket riktigt litet timmer, och det stod innanför Isaks kvartsmil, men det var ingenting att avyttra, bara så att det väl räckte till gårdens behov. Men även om det hade funnits gott om timmer, vem kunde köra det mil efter mil ned till människorna? Det kunde bara bjässen Isak, när han under vinterns lopp körde stockar till bygden och fick plank och bräder med sig hem.
Det visade sig, att den märklige mannen Geissler hade gjort upp ett förslag, som man inte kunde frångå. Där satt nu den nye länsmannen och försökte hitta på fel att rätta, men slutligen uppgav han det. Han frågade bara oftare än Geissler sin fjärdingsman till råds och tog hänsyn till hans ord, och denne måtte väl ha omvänt sig och fått en annan syn på tingen, sedan han blev köpare av statens allmänning. — Vad anser du om priset? frågade länsmannen. — Femti daler är sannerligen nog för den som skall köpa, svarade värderingsmannen. — Länsmannen formulerade det vackert och sirligt. Geissler hade skrivit: Mannen kommer hädanefter också att få en årlig skatt att erlägga, han ser sig ingen utväg att betala högre köpesumma än femti daler, fördelade på tio år. Staten kan antaga hans anbud eller fråntaga honom hans mark och hans arbete. — Heyerdahl skrev: Mannen ansöker vördsamt hos kungliga departementet om att få behålla den mark, som inte är hans, men på vilken han nedlagt ett betydligt arbete, för femtio (50) speciedaler, att erläggas i terminer efter departementets benägna bestämmande.
Jag tror, det skall lyckas mig att hjälpa dig till egendomen, sade länsman Heyerdahl till Isak.
