hade i tankarna, men nu sysslade hon helst med sitt eget och gjorde inga frågor. Inger är flitig som förr och sköter hem och barn och kräk, men hon har börjat sjunga, det gjorde hon inte förr, hon lär Eleseus en aftonbön, det gjorde hon inte förr. Isak saknar hennes frågor. Det var hennes nyfikenhet och hennes beröm för det han bragte till stånd, som gjorde honom till en belåten man och en oöverträfflig man. Nu går hon förbi och säger på sin höjd, att han släpar ihjäl sig. Hon för nog illa ändå den sista gången! tänker han.
Oline kommer på nytt besök. Hade det nu varit som i fjol, skulle hon ha varit välkommen. Nu är det annorlunda. Inger möter henne från första ögonblicket med ovilja, vad nu anledningen kan vara, men Inger har blivit människofientlig.
Jag trodde närapå, att jag kom i rättan tid igen, sade Oline helt grannlaga. — Hur så? — Jo, att den tredje skulle döpas. Hur ha ni det? — Nej, sade Inger, för den sakens skull hade du inte behövt göra dig omak. — Jaså.
Oline börjar nu berömma de små gossarna, som blivit så stora och vackra, Isak, som odlar mer och mer jord och nu tycks vilja bygga igen — storartat, makalöst! Och kan du säga mig, vad han tänker bygga? — Nej, det kan jag inte, det får du fråga honom själv om. — Nej, sade Oline, det angår ju inte mig. Jag skulle nu bara se, hur ni hade det, ty det är en stor glädje och ett stort nöje för mig. Gullhorn vill jag inte mera fråga eller tala om, hon har nu fått det som hon skulle ha det! — De sitta och prata förtroligt en stund, och Inger är inte längre så ovänlig. När klockan borta på väggen slår med sin vackra klang, får Oline tårar i ögonen; hon har aldrig i sitt fattiga liv hört en sådan kyrkoorgel. Inger blir rik och frikostig igen mot sin fattiga släkting och säger: Du skall komma in i kammaren och se på min väv.
Oline stannar hela dagen. Hon talar med Isak och berömmer allt vad han gjort. — Jag hör du har köpt en mil åt vart håll. Kunde du inte ha fått det för ingenting? Vem missunnade dig det?
